Hej, Fanny här. Dagen har vart hemsk. Vill bara gråta. Sjukt mycket bråk och jag känner mig ensam. Kattungen som ingen ville ha. Ni vet när man ger allt men ingen märker det? Den känslan.

Hej! Har precis vaknat. I fredags var det sexans kväll på fritidsgården. Då får bara sexor vara där vi var tex. Inne i gympa salen. Jag var kvar till ca halv tolv. Sen så igår chillade jag mest och sen så kom Sussi och sovde över. Vi såg på film hade hemma spa och flamsade enormt. Och sist idag, då ska jag på ridning ofc sen så får vi se vad jag och Sussi hittar på.

//Fanny

//Fanny

kom hit! det var det ända han skrev. jag kollade på min repiga skärm och läste de två obigripliga orden om och om igen. den skoldagen hade jag svårt att konsentrera mig. leo ville att jag skulle komma till honom. det var inte besöks dag så det måste ju vara något viktigt, men om det var possetivt eller negativt hade jag inte en aning om.

han sov när jag kom så jag väkte honom med en lätt kyss på kinden. han öppnade ögonen och kollade yr vaket på mig med sina snälla ögon. han började gråta och jag strök min hand mot hans kind. jag är här nu viskade jag och kollade rätt in i hans blöta tår fyllda ögon. han log. varför. leo så inte än ledsen ut utan mer förvånad och lycklig. jag är frisk sa han lungt och kysste min hand. orden gick runt i mitt huvud. när jag äntligen förstod vad mitt älskling hade sagt kastade jag mig runt hans hals, då började även mina tårar rinna av lycka. det var som att allt bara släppte, alla tankar och känslor som hade kommit fram under dom här helt otroligt jobbiga sex månaderna. jag sov på sjukhuset den natten. i flera timmar låg vi och stirrade in i varandras  ögon. inget sa något, det behövdes inte. det räckte med att veta att min älskling skulle stanna kvar hoss mig i all evighet. mina tankar avbröts snabt när jag kom på vad jag hade fått reda på i förra veckan men inte vågat säga till någon. älskling började jag orsäkert, det är något jag måste berätta för dig, något som kommer förendra våra liv...

Den perioden var den värsta i mitt liv. Alla timmar i väntrummet, alla oroliga nätter, alla samtal och ensamma stunder.  Det var inte så lätt att plugga äta eller sova när man visste att personen man älskade mest  hela världen låg ensam och sjuk på ett sjukhus. Och det var nog ingen som ville eller äns försökte förstå hur jag mådde.  Mina föräldrar sa bara att det var tur att han fick hjälp. Men jag kunde inte fatta vad som var tup med att min pojkvän mitt allt låg ensam i en säng och skrek av smärta. En gång i vecka fick jag komma och hällsa på, det kanske låter mycket men för mig var dom fär sex dagarna emellan sjukt jobbiga. 

Och så kom dagen, dagen som jag aldrig trodde skulle komma....

Hej! Vad tycker ni om saskias novell? Verkligen spännande enligt mig! Tänkte ta lite fakta om mig för skojs skull.
1. Jag heter Fanny
2. Är 159 cm lång
3. Vill bli journalist eller fotograf.
4. Jag spelar gitarr och har spelat tvärflöjt.
5. Jag går inte på samma skola som saskia.
6. Har flyttat från Stockholm i 4:an.
7. Drömmer om att göra om mitt rum. (Hoppas du ser detta mamma, nej hon läser inte bloggen)
8. Det lägsta jag fick i betyg var C. Stolt!
9. Mitt lag är min familj
10. Ska på one direction konsert den 13 juni.

Klockan var strax efter tre och jag stod utr i det grå ruggiga oktober vädret och väntade på 47:an som såklart var sen. När jag äntligen var framme gick jag till receptionen och bad dom ge mig nyckeln till rum nr 24 på avdelning 2. När jag kom in såg jag honom sitta på sängkanten. Han var blekare än förrut och såg betydligt mer svagare ut. När han såg mig i dörröppningen gjorde han ett tappert försök att le medans en tår rann ner längs hans bleka blanka hy. Jag tog några försiktiga steg fram till sängen och satte mig bredvid honom. "Den hat spritt sig" sa han och kollade på mig med sina vackra nötbruna ögon. Mina tårar trängdes fram och snart låg jag gråtande i hans knä medans han strök mig i håret och tog tag i min hand. "Du får inte lämna mig här" viskade jag . "Jag kommer klara det här sa han och kysste mig. Leo min älskade Leo.

Hej! Har precis kommit hem från skolan och ätit mellis. Idag slutade vi ca 3. Dagen var sjukt jobbig. Vi "pluggade" inför nationella prov i samhällskunskap på onsdag och torsdag. Vi var i grupper fyra och fyra som vi satt. Min grupp var sämst. Och på idrotten hade vi dans. Det är inte min grej. Men men. Ikväll börjar vi att springa ute bara 2 km på handbollen som uppvärmning. Det blir kul fast det har regnat hela dagen så det är blött ute. I vanliga fall så springer jag 5 km.

//Fanny