Den perioden var den värsta i mitt liv. Alla timmar i väntrummet, alla oroliga nätter, alla samtal och ensamma stunder.  Det var inte så lätt att plugga äta eller sova när man visste att personen man älskade mest  hela världen låg ensam och sjuk på ett sjukhus. Och det var nog ingen som ville eller äns försökte förstå hur jag mådde.  Mina föräldrar sa bara att det var tur att han fick hjälp. Men jag kunde inte fatta vad som var tup med att min pojkvän mitt allt låg ensam i en säng och skrek av smärta. En gång i vecka fick jag komma och hällsa på, det kanske låter mycket men för mig var dom fär sex dagarna emellan sjukt jobbiga. 

Och så kom dagen, dagen som jag aldrig trodde skulle komma....