kom hit! det var det ända han skrev. jag kollade på min repiga skärm och läste de två obigripliga orden om och om igen. den skoldagen hade jag svårt att konsentrera mig. leo ville att jag skulle komma till honom. det var inte besöks dag så det måste ju vara något viktigt, men om det var possetivt eller negativt hade jag inte en aning om.

han sov när jag kom så jag väkte honom med en lätt kyss på kinden. han öppnade ögonen och kollade yr vaket på mig med sina snälla ögon. han började gråta och jag strök min hand mot hans kind. jag är här nu viskade jag och kollade rätt in i hans blöta tår fyllda ögon. han log. varför. leo så inte än ledsen ut utan mer förvånad och lycklig. jag är frisk sa han lungt och kysste min hand. orden gick runt i mitt huvud. när jag äntligen förstod vad mitt älskling hade sagt kastade jag mig runt hans hals, då började även mina tårar rinna av lycka. det var som att allt bara släppte, alla tankar och känslor som hade kommit fram under dom här helt otroligt jobbiga sex månaderna. jag sov på sjukhuset den natten. i flera timmar låg vi och stirrade in i varandras  ögon. inget sa något, det behövdes inte. det räckte med att veta att min älskling skulle stanna kvar hoss mig i all evighet. mina tankar avbröts snabt när jag kom på vad jag hade fått reda på i förra veckan men inte vågat säga till någon. älskling började jag orsäkert, det är något jag måste berätta för dig, något som kommer förendra våra liv...